JuliaMariaÖberg

Samtidigt som jag saknar att kunna göra vad jag ville och vågade, så kan jag inte låta bli att älska så som jag lever nu. Förut var jag inte rädd för vad folk skulle tycka om mig, alla hade en egen uppfattning och jag hade den som stämde (enligt mig). Jag gjorde lite som jag ville, struntade i regler, regler är till för att brytas - det var så som jag levde, jag saknar det lite. Ganska mycket.
Vissa människor har kvar sina tankar om mig, och ha det ni, jag struntar i det, precis lika mycket som jag alltid har gjort. Jag vill fortfarande bara skrika ut allting, allting som finns inom mig!

I'm just more than everone can see. Det gör ont när jag inte vågar visa den verkliga Julia, för jag är rädd att folk ska tycka mindre om mig. Oh my god, det är svårt att skriva det här, som om det är svårt att få ihop en sammansatt text, vilket jag inte tycker att jag lyckas särskilt bra med, jag ger snart upp med den här texten.

Jag vill göra saker, men är rädd för vad andra ska tycka. Tänk om någon lämnar mig? Det har hänt, att jag blivit av med kompisar pga saker jag har gjort.
Gud det går inte att skriva längre, orden tar slut.

W I T H O U T  Y O U   I  W O U L D  A C T I N G  S O  S T R A N G E