JuliaMariaÖberg

Hur mycket ska jag behöva gå igenom innan jag ens vågar gå till en kurator?
Jag mår inte bra, inte så som alla tror och därför gömmer jag mig bakom svarta ringar och en lång lugg nerför ögonen. Ingenting är sig likt efter att du lämnade mig, lämnade mig här helt ensam att stå på egna ben. Hur tänker du människa? Jag hatar dig. Jag hatar vad du gör mot mig för du vet att det var fel.
Helger, nej. I skolan är det de ända jag längtar till, och sen på helgen kan jag inte vänta på att få komma tillbaka. Leva mitt eget liv, där det inte finns några murar runt mig! Jag hatar skolan, skippar fler o fler lektioner, orkar inte jobba. Skiter i allt, i livet. Vill inte åka hem igen. Jag vill sitta på mitt rum och bara vara där, inte göra någonting, sitta och stirra in i väggen och sen känna hur tårarna börjar rinna, sen komma med en massa bortförklaringar, eller gå och lägga mig innan någon upptäcker att jag gråter.
Du var inte här när jag var rädd och grät, varför är du inte här och tar hand om mig nu?! DU ÄR FÖRFAN MIN PAPPA! Och familjen här hemma blir inte bättre för att du försvinner. Du missar så mycket, jag också! Du missar min uppväxt och jag missar min pappa! Jag missar ett helt liv utan min pappa. Jag säger att du är död, för det är så det känns, som om du aldrig har funnits! Alla gör misstag och mina föräldrar gjorde ett stort misstag för 14 år sedan..!



Jag ramlar ihop och andas tungt,
det går för snabbt.
Jag andas för snabbt.
Jag sluter mina ögon,
och faller in i trans.
Jag väcks upp ur min värld,
med en hand på min sida.
Jag hör människor som skriker,
skriker ni mitt namn?
Vill ni att jag ska vakna?
Jag kan inte uppfatta vad ni säger.
Jag försöker prata, men det kommer inga ljud.
Jag känner kväljningar,
jag vill kräkas.
Jag försöker stoppa fingrarna i halsen.
De runt omrking mig låter mig inte göra det.
Stoppa mig om ni kan,
jag sluter mina ögon igen,
och faller än en gång i trans.